Det var ingen mardröm

När jag vaknade imorse, trodde jag det var en mardröm. Det var det inte. Konstigt att det kan kännas så tomt redan nu, när vi ändå inte har träffats på ett tag. Det är väl själva tanken på att vi aldrig kommer träffas mer överhuvudtaget.
Den där jävla cancern.
Som en vän sa: "Vi kan åka till rymden, vi kan förutspå väder, men vi kan fan inte bota cancer." Hur hänger det ihop???
Nu slipper du lida mer och du fick ha Mikaela vid din sida till slutet.
Vi kommer aldrig att glömma dig Marcus ♥



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0